Fritzlennarts blogg

Fritzlennarts blogg

Måleri, teckning och författande

Sorgligt men sant.

SkaparlustaSkapad av Fritz Lennart Andersson tor, november 15, 2012 22:56:31

Min fru lämnade mig oförutsett den 8 oktober. Hon dog medan jag var i nedre våningen. Då jag var på väg upp i trappan till övre plan hörde jag ett rop, jag skyndade på stegen och fick se min fru livlös hängandes över karmen på sin rullstol. Hon andades svagt, men var inte kontaktbar, jag ringde omgående 112. Ambulansen var hos oss efter ca 15 minuter. Personalen kollade genast hjärtrytmen och beklagade att livet flytt. De stannade hos mig tills den kontaktade läkaren kom, som verifierade dödsfallet. Begravningsbyrån kontaktades och hämtade min fru ett par timmar efter dödsfallet. Jag var chockad, ledsen och maktlös. Ofattbart. Jag tog ett par dagar på mig att vanka fram och tillbaka i bostaden, innan jag var mogen att åter kontakta begravningsbyrån.

Begravningsceremonin fastställdes till den 30 oktober klockan 12.00 med påföljande minnesstund. Flera av gästerna tillhandahöll fina berättelser hur de uppfattat min fru. Stämningen var avslappnad och bra trots allvaret och minnestunden kan betraktas som lyckad.

Släkt och vänner var mycket deltagande och ett bra stöd i sorgen. Ibland har dagarna gått riktigt bra med undantag av en del svåra stunder. Vi hade levt tillsammans i 56 år med både upp- och nedgångar, men mest upp.

När en människa i ens närhet går bort har sorgen många bottnar, sådant som man inte alls reflekterar över när livet har sin vardagliga gång. Stundtals dyker minnen upp, där man i efterhand tycker att man skulle ha gjort annorlunda. Men i livet gäller andra regler än vad tankarna föder efter ett dödsfall. I andra stunder tröstar man sig med att livskvalitén var så låg att det var en nåd för henne att få slippa leva. Paradoxalt nog ville min fru leva trots sitt svåra lidande. Allt detta hjälps inte, saknaden blir stor och livet känns tomt.

Det tar tid att ta till sig att hon är död, allt omkring säger att hon lever. Idag har urnan gravsatts, en representant från begravningsbyrån var med och läste 3 dikter, samt läste Fader vår. Urnan var rostfärgad av pressad bark och försedd med en röd ros. Urnan sänktes via ett vitt band, drygt en meter ned. Graven var pyntad med tio röda rosor, en ny lykta med tänt ljus. Precis som jag antog att min fru ville ha det.

En kyrkogårdsväktare gräver igen graven efter det att vi lämnat den. Nu vilar min fru den eviga vilan i samma grav som mina föräldrar vilar och där jag en gång också ska sänkas ned i en urna av pressad bark.

Då min fru tyckte det var trist kunde hon be mig att berätta historien om socialassistent Krans, som besökte en gumma på väster i Norrköping.

Då han knackade på hos gumman ropade hon:" Vem är det?"

"Det är Krans från Socialkontoret", svarade han.

"Lägg den i farstun, jag är inte död än", svarade gumman.

Så muntert kan det te sig, när man lever och det är ändå hoppfullt.

  • Kommentarer(0)//www.fritzlennart.se/#post271